Någon som har hund?

Jag har ett litet halv-problem.

Det här blir lite privat, men det är väl bra för er att höra antar jag. Jag är trött på att gömma mig och inte berätta. Inga av mina nära vet att jag har denna blogg (förutom min pojkvän såklart) Ingen speciell anledning, mest för att jag vill slippa kommentarer från vissa som "har du gått ner ngt i vikt än?" osv.. Men så nu blir det skönt om jag kan skriva ut lite sånna här jobbiga saker också. Hoppas det är okej för er, eller om ni bara vill ha en matblogg får ni gärna säga till.

Den 3/1 2009 kom vår lilla underbara pojke till oss! Tyvärr blev han sjuk ganska snabbt, ingen visste vad han led av, massor med besök hos veterinärer, operationer osv slutade tyvärr med att 10/3 2010 kl. 19 började symptomen komma, han ville inte leka eller få godis. Tänkte han kanske var nödig så vi gick ut och gick en runda, och försökte göra nr 2 men det kom inget. Jag befarade att han hade blivit förstoppad eller dylikt och ringde Ultuna veterinär (som ligger 10 mil från oss) som har jouröppet på helger och kvällar. De trodde han hade fått i sig något vasst eller blivit förstoppad så de sa att vi skulle vänta och se vad som hände. Det blev värre och han började gny.. Jag ringde pterigen och frågade om vi fick komma in, och de sa då att vi skulle ge sparris och sen gå och lägga oss och sova och återkomma dagen efter om det var likadant. Jag gjorde som hon sa, försökte få i honom sparris ch sen gick vi och la oss.. Men vi fick inte ligga en minut, vårt samvete sa att något var fel då han verkligen inte var en "gnällig" hund, han var väldigt tålig. Vi satte oss ganska omgående i bilen, ringde till dem och sa att vi tänker inte vänte, vi åker in nu. Den timman var den värsta jag varit med om, vi åkte så snabbt vi bara kunde.. 180+ säkert och lilla stackaren låg i bakluckan och skrek :'( fyfan. Ångrar verkligen idag att jag inte satt bak i bakluckan eller i baksätet med  honom, men av någon anledning satte jag mig inte där. Förstod nog inte att det var så allvarligt! När vi väl kom in vid 23-24 tiden konstaerade de efter en röntgen att han hade magomvridning. Då finns det två val - operera (som är en väldigt riskabel operation och lång återhämtningstid) eller att ta bort djuret.. Vi kunde inte bestämma oss.. Vi frågade vad de tyckte och de tyckte att vi skulle ta bort honom då han nog tyvärr inte hade klarat en operation eftersom han redan var så pass nedsatt :(:( Den 11/3 01.50 tog v i bort vår älskade älskling pga akut magomvridning. Hans kropp klarade inte av det OCKSÅ eftersom han var så otroligt sjuk. Han hade Renal Dysplasi visade obduktionen. Normal livslängd på det är ½-2år cirkus :'( Vi hade även mycket andra "problem" som vi nu i efterhand inser att det nog berodde på att han var så sjuk. Detta var vår första hund och jag tycker själv att vi hade väldigt otur.. Och han hade verkligen inte turen på sin sida. Varför ska en och samma individ drabbas av allt? Saknar honom så otroligt mycket, tänker på honom varje dag och undrar vad jag gjorde för fel. Var det mitt fel att han fick magomvridningen?

Min älskade pojke

Vi kunde inte äta, sova på flera dagar. Men tillslut kom orken tillbaka, och mina tankar började vandra åt att skaffa en till hund. Jag ville ju ändå ha hund fastän jag var väldigt rädd att samma sak skulle hända igen.

Vi slutar ju inte älska honom för att vi skaffar en till/ny liksom..

Den 13/4 föddes Vår tjej vi har nu. Hon är nu 5 månader! Allt går bra, jag är dock rädd varje dag för att även hon ska få magomvridning. Jag är seriöst jätterädd. Tänker på det hela tiden, och tänker på lillpojken HELA tiden. Tycker så jäkla synd om honom! Det värsta är att jag omedvetet tror jag inte uppskattar tjejen tillräckligt för att jag tänker att pojken ska se och bli svartsjuk?

Lilla gumman

Det var nog allt för nu. Ville bara få ut mig det här.. Har inte vågat/kunnat/vilja berätta det för någon annan. Antar att man inte bryr sig så mycket, eller inte förstår om man inte har hund själv?

PS: Det här inlägget är mest för att ni ska lära känna mig bättre, inte för att ni ska tycka synd eller så!

Ett inlägg tillägnat till dig, Higgins <3

Hejsan,

skyll inte på dig själv. Tyvärr kan inte vi höra eller förstå hundar på det sätt som vi ibland önskar. Jag kan inte se något som ni hade kunnat göra. Ni pratade med veterinärer, ni provade, men ni hade ändå ett så starkt band till hunden att ni förstod att det inte räckte, så ni åkte in ändå.

Mer kan man inte förvänta sig. En del djur har otur, jag hade själv 2 katter som har gått bort, och jag känner uppfödare som har haft valpar varav det varit flera stycken som dött pga valpsjukdomar eller pga komplikationer vid födseln, men ändå levt i 10 veckor. Man hinner binda sig tillräckligt för att fälla några tårar även fast man ser i flera veckor att de troligtvis inte kommer klara sig.

Det värsta är att man går och håller sådant här inom sig, det tär på en psyke otroligt mycket. Jag är glad för din skull att du skrivit av dig.

Huh, är verkligen helt tårögd efter din berättelse. Vet verkligen hur jobbigt det är. Jag har skaffat en egen hund och varje gg hon beter sig lite onormalt blir jag helt panikslagen. Första gg hon var konstig vaknade jag 1 gg i halvtimmen på nätterna för att hålla koll att hon andades.



Som den tidigare personen skrev så ska du inte anklaga dig själv även om jag vet att det är lätt. Skulle nog gjort det jag med om jag var i samma sits.

Du är oerhört stark som valde att ta bort hunden och du ska ge dig beröm för att du valde det rätta för hundens skull. Han har det jätte bra där han är och är glad och stolt över sin matte som tog hand om han så gott hon kunde och skickade han till ett bättre ställe där han mår bra!

Många tröstande kramar!

Jag känner fortfarande lite så när med familjens nya hund. För 2 år sedan tog vi bort den gamla hunden, allas vän och älskling (RIP Dunder!) vilket var en stor sorg för alla, framförallt för min lillasyster. Det gick ett par månader och jag tyckte det var jobbigt att komma hem till föräldrarna och se den tomma sängplatsen. Inget var som förut. Pappa är jägare och ville ha en ny hund, det ville inte mamma. Men pappa gick emot henne och tog med mig och tittade på valpisar. Jag blev förälskad i en, Frei, och han bor hos mamma och pappa idag. Mamma var jättearg från början och stötte bort honom, men vi andra blev blixtförälskade. Än idag tänker jag dock "Undrar vad dunder tänker nu?" och funderar på om han är ledsen för att vi älskar en annan hund som dessutom är så olik honom. Framförallt när jag går förbi hans lilla grav blir jag ledsen och får nästan lite dåligt samvete.



Långt inlägg från mig! Men kärlek till djur är något särskilt som man inte förstår sig på om man inte upplevt det själv. Du ska inte ha dåligt samvete för någonting, Higgins (hette han väl?) fick det bättre när ni tog bort honom för då slapp han lida. Han förstår nog att ni älskar honom fortfarande (hoppas jag!).

Å fy en sån sorglig historia...vi har hundar här hemma och när man tittar på dem så vill man inte att de ska försvinna nån gång, jag vill ha dem här hos mig tills JAG försvinner från jordens yta. Men jag inser ju såklart att så kommer det inte bli, de kommer att försvinna före oss och när jag tänker så så gör det så ont i hjärtat, de blir så goda vänner till oss våra vovvar, i vått och torrt så är de där med en blöt nos och en varm tunga och sin tillit. Finns ingen människa i världen som kan visa samma känslor som våra hundar!



Vi tog bort en av våra hundar för snart ett år sen och det svider varje dag i mitt hjärta när jag tänker på henne, men som tur är så har jag bilder att titta på och minnena försvinner ju aldrig.



Ni kunde inte ha agerat på nåt annat sätt med er vovve, han mådde nog bäst av att få somna in då han var så sjuk...njut av din lilla tjej och glädjs istället för att oroa dig.=)



Åsa-Maria

Eftersom eran första kille hade så många sjukdomar undrar jag om han inte var felavlad. Kanske viss inavel.

Min pappa och hans ena son (min halvbror) har hunduppfödning men dom har inga sjukdomar. Men dom köper sina hundar från Spanien osv för att undvika inavel.



Man kan ju inte jämföra underalter med hundar men vi hade en underlat som dog vid 4 år vilket är en ung ålder att dö för en underlat. Fick se på internet att underlater var så hårt avlade att de får strupcancer vid ca 4 år. Får dom inte sjukdomen vid den åldern så kan dom leva hur länge som helst.



Stor kram till dig och den nya hunden. Både var väldigt fina :)

Men gumman! är ju inte ditt fel. Ibland går det snett.. MÅste vara hemskt. Tittar på min lilla tjej varje dag o tänker på hur glad jag är vi har henne.

Älskar henne så mycket !



Kram på dig ! TYcker ni gjorde rätt som skaffade en liten tjej att ge er kärlek till :)

Usch vad fruktansvärt! tarmomvridning är inte ditt fel , vissa hundar drabbas bara helt enkelt.

Jag tror att du måste släppa skulden och sorgen, lägga den bakom dig och blicka framåt...tillsammans med din nya älskling! Du glömmer ju inte Higgins, han finns alltid där, men det finns plats för fler! Luycka till!

Hej. Jag hamnade på din blogg av en slump.



Jätte tråkigt att höra om din hane. Tarmvridning är inte roligt, men som tur är ovanligt. Det är vanligast hos stora hundar och unghundar. Ett tips för att undvika att stora hundar får problem med magen och tarmarna är att tänka på och planera deras måltider lite. Dom ska ta det lugnt en stund efter mat.

Inga långpromenader eller lek direkt efter mat alltså.



Se en tanke....

Hundar känner av "tycka synd om" känslor och det är i hundarnas värld en negativ och svag känsla.

Låt inte hunden ni har nu lida för att du inte kan komma över dina skuldkänslor och din oro att det ska hända igen.

Din nya hund vet inte / förstår inte, och bryr sig inte om vad som har hänt tidigare.

Hon känner bara att du är ängslig och för henne innebär det att du är en svag och ostabil ledare och det skapar en dålig balans i flocken.

Tänk på att DU är din hunds trygga punkt.